Tre månader slant förbi och nu sitter jag här och bläddrar bland alla foton från resan. De är allt för få, och jag önskar att jag fångade många fler ögonblick på bild. Men det kanske helt enkelt inte är meningen heller. Dessutom fanns det så många fina stunder som bara inte kunde göra sig rättvisa på bild, som det oftast är.

 

Att komma hem igen känns bra, men jag är dock till sinnes jetlagad. Vaknar ännu alldeles för tidigt på morgonen, alltför vaken och villig att bara åka någonstans. Kanske Sanlitun, kanske det franska bageriet, kanske någon kinesisk park med präktiga tempel och häftig historia. Jag saknar Kina och allt som jag hade de tre månaderna där. Jag tog vardagen för givet, för det känns fortfarande så självklart att kunna träffa alla människorna där som jag brukade varje dag. Sen kommer insikten att jag aldrig kommer göra det igen i Beijing och det känns tungsint att sakna någonting så. Att vara så nära någon och sedan plötsligt befinna sig så väldigt långt bort. Konstigt. Distans, ögonblick och tid är allt bra underligt.

 

Jag är så glad och himla tacksam för den knappa tiden i Kina och för att inte nämna alla människor som gjorde den så speciell. Jag tror att jag faktiskt lyckades fånga dagarna, för varje dag jag hade i Kina kommer vara dagar jag minns. 

 

非常谢谢